De är för söta de små fåglarna! Även om Piko biter i Pims fjädrar och Pim i sin tur hugger efter Piko när han blir för närgången så sitter de nästan alltid bredvid varandra, och rätt ofta turas de om att klia varandra i nacken. De gör också det mesta tillsammans, som t ex äter eller leker med samma leksaker samtidigt. När man däremot har handen inne buren så märks det tydligt att Piko är den tame av dem, han ska till varje pris vara på handen. Pim är ganska rädd, men om man mutar med hirs, och har tur, och Piko inte flaxar för mycket och skrämmer Pim, så kan Pim faktiskt också hoppa upp på handen och äta, som bilden ovan är ett bevis på! Det är otroligt hur modiga de kan bli när man håller fram hirs till dem! Så om vi jobbar mycket med dem, och mutar med mycket hirs, kommer vi nog snart ha två fåglar som mer än gärna hoppar upp på handen! Denna gång skrevs inlägget av en gästskribent, nämligen Johan, vars hand syns på bilden.
Efter en inte så trevlig natt märkte vi att vi inte hade bokat någon frukost på vandrarhemmet. Vid det laget var vi rätt trötta på stället och trötta generellt så vi åkte på jakt efter någon mat och hittade till slut Café Haiti nere i hamnen som serverade god men dyr frukost. Eftersom vi gick upp så tidigt var vi färdigätna redan vid nio och då började vi köra norrut mot ett vattenfall som heter Glymur. Det blev några stopp på vägen dit, bland annat två andra vattenfallen, men det tog ändå bara runt en timme att köra. Vi var beredda på att vandringen upp till vattenfallet skulle vara jobbig och tung, men redan när vi vandrat en bit och nått ner till floden såg vi att det skulle bli svårt för oss att nå fram. Stigen fortsatte nämligen på andra sidan vattnet och enda sättet över var att kvala upp byxorna och balansera över stenar och sedan en stock med enbart en vajer som hjälp. Vi kände oss inte tillräckligt äventyrliga så vi valde att vända tillbaks igen. Vi gjorde ett tappert försök...
Kommentarer
Skicka en kommentar