Träningsvärken från gårdagens vandring var inte nådig när vi vaknade upp i Maishofen på tisdagen. Men det räckte med en blick på de andra paren vid frukosten för att veta att vi inte var de enda som led! Man började ju fråga sig vad tusan vi hade gett oss in på!
Kläderna hade torkat efter gårdagens regn, men skorna var allt annat än torra! Men det var inte mycket att göra åt det, bara packa ihop allt och klä på sig och bege sig ut så fort frukosten var nere. Dagens mål var Maria Alm och vi hade valet att gå upp Schwalbendwand (2011 m) eller att hålla sig längre ner i dalarna på två alternativa vägar. Jag var sjukt lockad av att ta någon av de lättare rutterna för jag hade riktigt ont i knän och höfter, men lyckades på något sätt övertalas om att den längre rutten var ett bättre val...
Första delen av vandringen var längs med grusvägar (supply roads) som slingrade sig uppför berget med ett otal hårnålskurvor. På vägen blev vi omkörda av en gammal dam i en skruttig Opel som hostade sig uppåt. Utöver det var det en ganska händelselös vandring. Vi såg inget av de andra svenska paren.
Första stoppet var på Kammereggalm som visade sig drivas av den gamla gumman i Opeln. När vi kom satt där redan ett tyskt par och när vi skulle gå hade det kommit en familj med hund som kanske var polacker? Vi satt och tog det lugnt en stund, jag drack en varm choklad och Johan tog en Almdudler. Vi passade även på att låna gummans utedass som visade sig vara en lite upplevelse i sig. Vi försökte fråga damen om det hade varit ett annat svenskt par som passerat tidigare under morgonen, men vi gjorde oss nog inte förstådda.
Vi begav oss sedan av igen och vägen fortsatte så klart uppåt men längs med små stigar genom hagar och skogar. Vi passerade flera små hüttor men såg nästan inga människor innan vi kom upp till en bergskam där flera stigar verkade sammanstråla. Här var det rätt gott om folk. Vår stig fortsatte uppåt, nu ganska brant och vi hade hunnit bli ordentligt trötta innan vi såg korset som indikerade toppen. Här låg dimman tät och vi såg inte många meter åt något håll, men vi insåg ändå att detta inte var den slutgiltiga toppen. Vi hade ett antal höjdmeter kvar innan vi var uppe men eftersom vår energi var slut bestämde vi oss för att stanna och äta vår lunch innan vi fortsatte vidare. Vi satte oss på en bänk vid ett stängsel och när molnen lättade lite såg vi att det var ett stup precis bakom ryggen på oss. Hu! Tur att dimman kom tillbaka igen sen så vi slapp se det...
Efter maten fortsatte vi uppåt i dimman och gick förbi både hästar och kor (vi fick höra morgonen efter att den svenska killen i vår ålder hade blivit biten av en av hästarna här...). Vi kom upp till ett vägskäl vid stängslet och förstod inte alls vart vi skulle. Vi trodde att vi skulle vidare längs med stigen tills vi nådde toppen, men vårt mål, Maria Alm, var skyltat åt andra hållet - ungefär där vi kommit ifrån. Bakom stängslet var det bara ett stup. Vi fattade nada! Ungefär samtidigt kom ett tyskt par upp efter oss och de stod också och kliade sig i huvudet eftersom vi inte såg korset som indikerade att vi var uppe på toppen. Sedan kom familjen med hunden som vi sett tidigare under dagen. De skulle också till Maria Alm och valde att gå vidare längs stigen. Vi och det tyska paret bestämde oss dock för att följa skyltarna mot Maria Alm och kanske 20 meter bort såg vi till slut toppen. Obehagligt med så tjock dimma att vi inte kunde se det några meter bort!
Stigen ledde oss sedan brant nedåt på lösa stenar längs med stängslet och stupet. Jag var inte riktigt nöjd med detta... När det började flackas ut hade vi kommit ner till en platå med en massa stora stenblock. Där lyckades vi se två murmeldjur och det fanns även lite snö i bergsskrevorna.
En bra stund senare började vi höra ljud bakom oss och såg att familjen med hund hade kommit ikapp oss igen. De lyckades kommunicera att vägen de från början hade valt inte var så bra... Så vi verkade vara på rätt väg åtminstone! Stigen fortsatte nedåt genom almar och skog. Vi passerade ett parti där de hade fällt en massa träd över stigen så vi fick tråckla oss fram på annat håll, men i övrigt var stigen helt okej. Några partier var lite branta så vi var glada för våra stavar. Vid ett tillfälle var det en massa kor, kalvar och en tjur nära stigen så där hittade vi också en lite alternativ rutt för att inte komma för nära.
Till slut kom vi ner på planare mark och skyltarna indikerade att det var ca 1,5-2 h kvar till Maria Alm. Vid det här laget var mina krafter helt slut och jag hade ont överallt. Men jag fick bita ihop!
Klockan 18.30 checkade vi äntligen in på hotellet och jag kunde knappt komma uppför trapporna. Jag kunde knappt lyfta foten för att gå över badrumströskeln! Rummet var i alla fall fint och fräscht och duschen var väldigt efterlängtad!
Det blev inte mycket vila på rummet för snart var vi tvungna att gå ner för att äta middag. Vi fick välja mellan några olika alternativ så vi valde broccolisoppa till förrätt, schweizisk kotlett till huvudrätt och aprikospannkaka till efterrätt. Det var kanske inget kulinariskt mästerverk, men vi blev mätta.
Efter en stund såg vi det äldre svenska paret komma ner och vi pratade med dem en stund. Tydligen hade de varit oroliga eftersom vi kom så sent. Det visade sig att det unga svenska paret hade valt samma väg som oss, men de hade kommit 40 minuter tidigare. De måste ha hållit ett riktigt bra tempo! Det äldre paret hade valt en av de lättare rutterna, men de tyckte att även den hade varit tung.
Efter maten gick vi upp och däckade!
29056 steg,
19,42 km
tid?
Kläderna hade torkat efter gårdagens regn, men skorna var allt annat än torra! Men det var inte mycket att göra åt det, bara packa ihop allt och klä på sig och bege sig ut så fort frukosten var nere. Dagens mål var Maria Alm och vi hade valet att gå upp Schwalbendwand (2011 m) eller att hålla sig längre ner i dalarna på två alternativa vägar. Jag var sjukt lockad av att ta någon av de lättare rutterna för jag hade riktigt ont i knän och höfter, men lyckades på något sätt övertalas om att den längre rutten var ett bättre val...
Första delen av vandringen var längs med grusvägar (supply roads) som slingrade sig uppför berget med ett otal hårnålskurvor. På vägen blev vi omkörda av en gammal dam i en skruttig Opel som hostade sig uppåt. Utöver det var det en ganska händelselös vandring. Vi såg inget av de andra svenska paren.
Första stoppet var på Kammereggalm som visade sig drivas av den gamla gumman i Opeln. När vi kom satt där redan ett tyskt par och när vi skulle gå hade det kommit en familj med hund som kanske var polacker? Vi satt och tog det lugnt en stund, jag drack en varm choklad och Johan tog en Almdudler. Vi passade även på att låna gummans utedass som visade sig vara en lite upplevelse i sig. Vi försökte fråga damen om det hade varit ett annat svenskt par som passerat tidigare under morgonen, men vi gjorde oss nog inte förstådda.
Vi begav oss sedan av igen och vägen fortsatte så klart uppåt men längs med små stigar genom hagar och skogar. Vi passerade flera små hüttor men såg nästan inga människor innan vi kom upp till en bergskam där flera stigar verkade sammanstråla. Här var det rätt gott om folk. Vår stig fortsatte uppåt, nu ganska brant och vi hade hunnit bli ordentligt trötta innan vi såg korset som indikerade toppen. Här låg dimman tät och vi såg inte många meter åt något håll, men vi insåg ändå att detta inte var den slutgiltiga toppen. Vi hade ett antal höjdmeter kvar innan vi var uppe men eftersom vår energi var slut bestämde vi oss för att stanna och äta vår lunch innan vi fortsatte vidare. Vi satte oss på en bänk vid ett stängsel och när molnen lättade lite såg vi att det var ett stup precis bakom ryggen på oss. Hu! Tur att dimman kom tillbaka igen sen så vi slapp se det...
Efter maten fortsatte vi uppåt i dimman och gick förbi både hästar och kor (vi fick höra morgonen efter att den svenska killen i vår ålder hade blivit biten av en av hästarna här...). Vi kom upp till ett vägskäl vid stängslet och förstod inte alls vart vi skulle. Vi trodde att vi skulle vidare längs med stigen tills vi nådde toppen, men vårt mål, Maria Alm, var skyltat åt andra hållet - ungefär där vi kommit ifrån. Bakom stängslet var det bara ett stup. Vi fattade nada! Ungefär samtidigt kom ett tyskt par upp efter oss och de stod också och kliade sig i huvudet eftersom vi inte såg korset som indikerade att vi var uppe på toppen. Sedan kom familjen med hunden som vi sett tidigare under dagen. De skulle också till Maria Alm och valde att gå vidare längs stigen. Vi och det tyska paret bestämde oss dock för att följa skyltarna mot Maria Alm och kanske 20 meter bort såg vi till slut toppen. Obehagligt med så tjock dimma att vi inte kunde se det några meter bort!
Stigen ledde oss sedan brant nedåt på lösa stenar längs med stängslet och stupet. Jag var inte riktigt nöjd med detta... När det började flackas ut hade vi kommit ner till en platå med en massa stora stenblock. Där lyckades vi se två murmeldjur och det fanns även lite snö i bergsskrevorna.
En bra stund senare började vi höra ljud bakom oss och såg att familjen med hund hade kommit ikapp oss igen. De lyckades kommunicera att vägen de från början hade valt inte var så bra... Så vi verkade vara på rätt väg åtminstone! Stigen fortsatte nedåt genom almar och skog. Vi passerade ett parti där de hade fällt en massa träd över stigen så vi fick tråckla oss fram på annat håll, men i övrigt var stigen helt okej. Några partier var lite branta så vi var glada för våra stavar. Vid ett tillfälle var det en massa kor, kalvar och en tjur nära stigen så där hittade vi också en lite alternativ rutt för att inte komma för nära.
Till slut kom vi ner på planare mark och skyltarna indikerade att det var ca 1,5-2 h kvar till Maria Alm. Vid det här laget var mina krafter helt slut och jag hade ont överallt. Men jag fick bita ihop!
Klockan 18.30 checkade vi äntligen in på hotellet och jag kunde knappt komma uppför trapporna. Jag kunde knappt lyfta foten för att gå över badrumströskeln! Rummet var i alla fall fint och fräscht och duschen var väldigt efterlängtad!
Det blev inte mycket vila på rummet för snart var vi tvungna att gå ner för att äta middag. Vi fick välja mellan några olika alternativ så vi valde broccolisoppa till förrätt, schweizisk kotlett till huvudrätt och aprikospannkaka till efterrätt. Det var kanske inget kulinariskt mästerverk, men vi blev mätta.
Efter en stund såg vi det äldre svenska paret komma ner och vi pratade med dem en stund. Tydligen hade de varit oroliga eftersom vi kom så sent. Det visade sig att det unga svenska paret hade valt samma väg som oss, men de hade kommit 40 minuter tidigare. De måste ha hållit ett riktigt bra tempo! Det äldre paret hade valt en av de lättare rutterna, men de tyckte att även den hade varit tung.
Efter maten gick vi upp och däckade!
29056 steg,
19,42 km
tid?
 |
| Mitt i bilden sitter ett murmeldjur! |
Kommentarer
Skicka en kommentar