När vi vaknade upp på första vandringsdagen var bergen täckta av moln. Vi frågade värdinnan lite försiktigt om vi vågade oss upp i dimman och hon tittade oförstående på oss och sa att två andra par redan hade gett sig upp och ett av dem var gamla (!). Så det var ju bara att packa ihop våra väskor och ryggsäckar och göra sig redo.
Första etappen för dagen var med stolslift så vi sparade 400 höjdmeter, vilket var väldigt skönt! Därefter följde vi en grusvägg uppför berget genom dimman. Efter en stund hörde vi skällorna från kor och kort därefter såg vi dem i en liten hage. Vi stannade och tittade på dem en stund och Johan försökte mata dem med gräs. När jag vände mig om såg jag att staketet som skulle hålla korna inne i hagen var trasigt en bit bort och var jag inte så kaxig längre! Snabbt fortsatte vi vidare uppåt.
Vi märkte snart att vi hade hållit ett för högt tempo för vi vara båda svettiga och flåsiga så vi slog av på takten för att orka. Kort därefter nådde vi upp till Berggasthof Biberg där vi såg de andra två svenska paren som satt och fikade. Vi slog oss ner på terrassen och beställde varsin varm choklad. Vi hann säkert sitta i två minuter innan himmeln öppnade sig och vi fick springa in för att skula. Vi drack upp vår choklad och kollade kartan och guideboken under tiden. Vi pratade lite med de andra paren. Det "äldre" paret hade bestämt sig för att ta en lite kortare och enklare väg och skulle vika av från får stig lite längre fram. Det andra paret som var i vår ålder skulle ta samma väg som vi, upp mot Sausteige.
Efter en stund insåg vi att regnet inte skulle avta så det var bara att pälsa på sig alla regnkläder vi hade och bege oss ut. Alla tre par följdes åt så smått. Efter en liten bit kom vi fram till en skylt som sa att vägen var avstängd på grund av trädfällning. Den lite äldre mannen gick iväg för att prata med dem som jobbade där, vilket var skönt för vi kan ju ingen tyska! De vinkade fram oss så att vi kunde passera.
En stund senare hamnade vi på efterkälken (kanske för att jag skulle stanna och fota allt...) och vi såg de andra försvinna längs med grusvägen. Vi såg dock skyltar som pekade in i skogen och tittade vi nog på dem och i guideboken såg vi att vi skulle följa en skogsstig uppåt. Här var vi väldigt veliga - skulle vi följa vår magkänsla in i skogen eller skulle vi följa de andra? Vi valde att följa magkänslan vilket var tur för det visade sig vara rätt väg!
Stigen slingrade sig långsamt uppåt och vi gick i blandat regn och uppehåll upp till en lite stuga där vi satte oss ner och åt vår lunch. En halvtimme, 40 minuter senare hörde vi någon på andra sidan stugan och när vi reste oss upp skrämde vi nästan slag på det lite äldre paret som hade letat sig upp längs en annan stig. Kort därefter kom det andra paret också. Vi stod och pausade och pratade en stund tills det äldre paret vände tillbaka för att hitta sin alternativa rutt och vi andra fortsatte uppåt.
Vi kom till två väldigt branta partier där vi var tacksamma för våra vandringsstavar och sen började vi se toppen genom molnen. Nu hade vi kommit upp ovanför trädgränsen och om vädret hade varit klart hade vi haft fantastisk utsikt åt alla håll.
Väl uppe på toppen (1912 m ö.h.) hann vi inte mer än äta varsitt kex innan himmeln öppnade sig. Snart var vi fullt påpälsade igen med regnkläder och ponchos och redo att börja gå nedåt. Vi gick genom öppna fält och hagar längs med små stigar och det hade nog varit väldigt fint om det inte hade öst ner hela vägen ner. På grund av regnet vågade vi inte plocka upp guideboken och det var lite svårt att hitta den rätta vägen ner då skyltarna ibland pekade åt olika håll, men ner kom vi i alla fall.
Efter drygt två timmar i spöregn kom vi fram till Jausenstation Stablberg som var öppen för en lite fika. Här träffade vi det äldre paret igen som inte heller haft tur med vädret. Men det var skönt att få en liten paus att torka och gå på toa.
Sista biten ner till Maishofen gick längs med grusvägar och stigar genom skogen. Vårt boende för natten hette Gasthof zur Post som låg mitt i byn. Rummet såg ut att vara nyrenoverat och vi var väldigt tacksamma för handduksvärmaren där vi hängde upp alla våra blöta kläder. Det hade regnat igenom regnjackorna så vi var blöta in på bara skinnet. Skorna ska vi inte ens prata om... Men det var skönt att vara framme och få ta en varm dusch!
Middagen åt vi nere i restaurangen. Vi fick tomatsoppa till förrätt som var riktigt god. Till huvudrätt fick vi rostbiff (gott) med spätzle (hemskt) och kokta bönor (nja...). Till efterrätt fick vi lavacake med grädde och vaniljglass. Vi blev inte så långvariga eftersom vi var helt slut efter dagens vandring.
En sak som jag lärde mig under dagen var att det var väldigt skönt med keps under ponchon för den gjorde att jag inte fick vatten i ansiktet!
29664 steg
17,7 km
8,5 h
Oj, det var en riktig bildbomb! :)
Första etappen för dagen var med stolslift så vi sparade 400 höjdmeter, vilket var väldigt skönt! Därefter följde vi en grusvägg uppför berget genom dimman. Efter en stund hörde vi skällorna från kor och kort därefter såg vi dem i en liten hage. Vi stannade och tittade på dem en stund och Johan försökte mata dem med gräs. När jag vände mig om såg jag att staketet som skulle hålla korna inne i hagen var trasigt en bit bort och var jag inte så kaxig längre! Snabbt fortsatte vi vidare uppåt.
Vi märkte snart att vi hade hållit ett för högt tempo för vi vara båda svettiga och flåsiga så vi slog av på takten för att orka. Kort därefter nådde vi upp till Berggasthof Biberg där vi såg de andra två svenska paren som satt och fikade. Vi slog oss ner på terrassen och beställde varsin varm choklad. Vi hann säkert sitta i två minuter innan himmeln öppnade sig och vi fick springa in för att skula. Vi drack upp vår choklad och kollade kartan och guideboken under tiden. Vi pratade lite med de andra paren. Det "äldre" paret hade bestämt sig för att ta en lite kortare och enklare väg och skulle vika av från får stig lite längre fram. Det andra paret som var i vår ålder skulle ta samma väg som vi, upp mot Sausteige.
Efter en stund insåg vi att regnet inte skulle avta så det var bara att pälsa på sig alla regnkläder vi hade och bege oss ut. Alla tre par följdes åt så smått. Efter en liten bit kom vi fram till en skylt som sa att vägen var avstängd på grund av trädfällning. Den lite äldre mannen gick iväg för att prata med dem som jobbade där, vilket var skönt för vi kan ju ingen tyska! De vinkade fram oss så att vi kunde passera.
En stund senare hamnade vi på efterkälken (kanske för att jag skulle stanna och fota allt...) och vi såg de andra försvinna längs med grusvägen. Vi såg dock skyltar som pekade in i skogen och tittade vi nog på dem och i guideboken såg vi att vi skulle följa en skogsstig uppåt. Här var vi väldigt veliga - skulle vi följa vår magkänsla in i skogen eller skulle vi följa de andra? Vi valde att följa magkänslan vilket var tur för det visade sig vara rätt väg!
Stigen slingrade sig långsamt uppåt och vi gick i blandat regn och uppehåll upp till en lite stuga där vi satte oss ner och åt vår lunch. En halvtimme, 40 minuter senare hörde vi någon på andra sidan stugan och när vi reste oss upp skrämde vi nästan slag på det lite äldre paret som hade letat sig upp längs en annan stig. Kort därefter kom det andra paret också. Vi stod och pausade och pratade en stund tills det äldre paret vände tillbaka för att hitta sin alternativa rutt och vi andra fortsatte uppåt.
Vi kom till två väldigt branta partier där vi var tacksamma för våra vandringsstavar och sen började vi se toppen genom molnen. Nu hade vi kommit upp ovanför trädgränsen och om vädret hade varit klart hade vi haft fantastisk utsikt åt alla håll.
Väl uppe på toppen (1912 m ö.h.) hann vi inte mer än äta varsitt kex innan himmeln öppnade sig. Snart var vi fullt påpälsade igen med regnkläder och ponchos och redo att börja gå nedåt. Vi gick genom öppna fält och hagar längs med små stigar och det hade nog varit väldigt fint om det inte hade öst ner hela vägen ner. På grund av regnet vågade vi inte plocka upp guideboken och det var lite svårt att hitta den rätta vägen ner då skyltarna ibland pekade åt olika håll, men ner kom vi i alla fall.
Efter drygt två timmar i spöregn kom vi fram till Jausenstation Stablberg som var öppen för en lite fika. Här träffade vi det äldre paret igen som inte heller haft tur med vädret. Men det var skönt att få en liten paus att torka och gå på toa.
Sista biten ner till Maishofen gick längs med grusvägar och stigar genom skogen. Vårt boende för natten hette Gasthof zur Post som låg mitt i byn. Rummet såg ut att vara nyrenoverat och vi var väldigt tacksamma för handduksvärmaren där vi hängde upp alla våra blöta kläder. Det hade regnat igenom regnjackorna så vi var blöta in på bara skinnet. Skorna ska vi inte ens prata om... Men det var skönt att vara framme och få ta en varm dusch!
Middagen åt vi nere i restaurangen. Vi fick tomatsoppa till förrätt som var riktigt god. Till huvudrätt fick vi rostbiff (gott) med spätzle (hemskt) och kokta bönor (nja...). Till efterrätt fick vi lavacake med grädde och vaniljglass. Vi blev inte så långvariga eftersom vi var helt slut efter dagens vandring.
En sak som jag lärde mig under dagen var att det var väldigt skönt med keps under ponchon för den gjorde att jag inte fick vatten i ansiktet!
29664 steg
17,7 km
8,5 h
Oj, det var en riktig bildbomb! :)
Kommentarer
Skicka en kommentar