Det är svårt att bestämma en favorit på Island när allting var så fantastiskt bra, men om någon måste utnämnas så är det nog ändå Landmannalaugar som vi besökte på fredagen. Från Reykjholt där vi bodde innebar det en heldagsutflykt så vi hade laddat upp med mackor och skyr till både lunch och middag innan vi lämnade civilisationen. Den första timmen i bilen var som vilken annan resa som helst, men med otroligt landskap runt om en och betydligt mer ödsligt än vad man är van vid (både hemma och på Island). Den andra timmen spenderades på en F-väg uppe på höglandet som verkade ha sett sina bästa dagar.
Vår lilla Dacia puttrade fram i 20 km/h, ner i gropar och upp ur gropar. Gropar på ena sidan bilen och andra sidan bilen och sen överallt. Och lite tvättbräda här och där så klart. Det var minst sagt eländigt, men så klart fortfarande vackert. Lite större bilar än vår gasade sig rakt igenom alltihop, men vi var inte riktigt lika modiga...
Till sist kom vi i alla fall fram och det var väl värt mödan! Landmannalaugar är ett bergområde som innehåller alla färger på paletten, sååå fint! (Mycket adjektiv nu...) Vi stannade först till vid en sjö och fotograferade och sedan körde vi vidare till den ena huvudparkeringen, den som inte krävde att man körde över en flod. Vi köpte en liten karta som var mer eller mindre värdelös för den visade inte rutten vi skulle gå. Marie hade tipsat om turen uppför Blue Mountain som tydligen skulle bjuda på fantastisk utsikt och när vi tittade upp såg det rätt lagom svårt ut. Vad vi såg nedifrån var en topp som låg ungefär halvvägs upp till den riktiga toppen, så det var liiiite längre och svårare än vad vi trodde.
I början av turen var stigen lite läskig för den gick precis vid ett klippstup, men det blev lite bättre sen. Då var den bara brant uppför. Jag som inte gillar höjder var måttligt road men det gick ändå rätt bra och till slut kom vi upp till toppen (den riktiga), trötta och varma. Nog var utsikten värd även den här mödan! Så storslaget vackert!
På toppen åt vi vår lunch och hade sen valet att gå ner samma väg igen (brant och jävlig) eller gå ner på andra sidan som vi inte visste något om, men som såg lite bättre ut. Vi valde det sistnämnda, vilket var tur för det var dels väldigt fint och dels betydligt lättare än uppvägen. Väl nere på plan mark igen var vi tvungna att vad över en iskall flodfåra. Sen skulle vi korsa ett lavafält och passade även på att gå upp till en rykande svavelpöl som luktade fis. Turen som skulle tagit 3-4 timmar hade för oss tagit närmare 5-6 timmar. Vi är nog lite ur form...
På vägen tillbaks stannade vi samma sjö igen och tog några bilder till nu när solen sakta var på väg ner. Sen var det bara att köra tillbaka på skumpiga F208.
Vi hade fått tipset att besöka Haifoss som tydligen ska vara ett av Islands högsta vattenfall så vi svängde av och möttes av en ännu jävligare bilväg än den till Landmannalaugar. Och den var inte ens utmärkt som F-väg! Det tog oändligt lång tid att komma fram och när vi väl var framme började dimman rulla in så vi hade ungefär 5 minuter tills vi inte såg vattenfallet längre. Vi som hade planerat att sitta och titta på fallet medan vi åt våra middagsmackor fick istället sitta i bilen och äta där vi knappt såg handen framför oss. Men allt kan inte bli som man planerat!
Vår lilla Dacia puttrade fram i 20 km/h, ner i gropar och upp ur gropar. Gropar på ena sidan bilen och andra sidan bilen och sen överallt. Och lite tvättbräda här och där så klart. Det var minst sagt eländigt, men så klart fortfarande vackert. Lite större bilar än vår gasade sig rakt igenom alltihop, men vi var inte riktigt lika modiga...
Till sist kom vi i alla fall fram och det var väl värt mödan! Landmannalaugar är ett bergområde som innehåller alla färger på paletten, sååå fint! (Mycket adjektiv nu...) Vi stannade först till vid en sjö och fotograferade och sedan körde vi vidare till den ena huvudparkeringen, den som inte krävde att man körde över en flod. Vi köpte en liten karta som var mer eller mindre värdelös för den visade inte rutten vi skulle gå. Marie hade tipsat om turen uppför Blue Mountain som tydligen skulle bjuda på fantastisk utsikt och när vi tittade upp såg det rätt lagom svårt ut. Vad vi såg nedifrån var en topp som låg ungefär halvvägs upp till den riktiga toppen, så det var liiiite längre och svårare än vad vi trodde.
I början av turen var stigen lite läskig för den gick precis vid ett klippstup, men det blev lite bättre sen. Då var den bara brant uppför. Jag som inte gillar höjder var måttligt road men det gick ändå rätt bra och till slut kom vi upp till toppen (den riktiga), trötta och varma. Nog var utsikten värd även den här mödan! Så storslaget vackert!
På toppen åt vi vår lunch och hade sen valet att gå ner samma väg igen (brant och jävlig) eller gå ner på andra sidan som vi inte visste något om, men som såg lite bättre ut. Vi valde det sistnämnda, vilket var tur för det var dels väldigt fint och dels betydligt lättare än uppvägen. Väl nere på plan mark igen var vi tvungna att vad över en iskall flodfåra. Sen skulle vi korsa ett lavafält och passade även på att gå upp till en rykande svavelpöl som luktade fis. Turen som skulle tagit 3-4 timmar hade för oss tagit närmare 5-6 timmar. Vi är nog lite ur form...
På vägen tillbaks stannade vi samma sjö igen och tog några bilder till nu när solen sakta var på väg ner. Sen var det bara att köra tillbaka på skumpiga F208.
Vi hade fått tipset att besöka Haifoss som tydligen ska vara ett av Islands högsta vattenfall så vi svängde av och möttes av en ännu jävligare bilväg än den till Landmannalaugar. Och den var inte ens utmärkt som F-väg! Det tog oändligt lång tid att komma fram och när vi väl var framme började dimman rulla in så vi hade ungefär 5 minuter tills vi inte såg vattenfallet längre. Vi som hade planerat att sitta och titta på fallet medan vi åt våra middagsmackor fick istället sitta i bilen och äta där vi knappt såg handen framför oss. Men allt kan inte bli som man planerat!
Kommentarer
Skicka en kommentar