Kol

I en av mina kurser, estetiken, ska vi lära oss hur man ritar. Det är väldigt viktigt att vi ritar ofta och mycket, hellre än att vi ritar bra. Därför får vi uppgifter varje vecka så att vi får lite träning i att börja rita. Det lustiga är dock att vi ska redovisa de här uppgifterna för klassen och då samtidigt få kritik för vad vi har gjort. För min del får det lite motsatt effekt: rita mycket och visa upp mina alster. Jag vill ju inte gärna visa upp något haffsigt och fult. Så därför lägger jag ner alldeles för mycket tid på mina bilder.

Uppgiften jag sitter och arbetar på just nu (som jag redan har arbetat på i två dagar) går ut på att rita av ett rum i huset/lägenheten tre gånger. Den första ska vara en avbild och de andra två ska förstärka känslan av obehag respektive behag. Tyvärr har vi fått order om att bara använda tusch och kol (för det förstärker ju den kreativa ådran att tvingas till något). Tusch tycker jag är trevligt att arbeta med, det gör som man vill, men kol är riktigt hemskt! Speciellt i den här typen av bilder.

Jag förstår att man använder kol när man ritar till exempel kroki. Stora, snabba bilder där det handlar om skuggor, inte om detaljer. Men när man ritar rum så handlar det om så mycket mer än bara skuggor. Perspektiv, detaljer, vinklar osv.

När jag då tvingas använda kol för att rita yttepyttedetaljer blir jag ju inte jättelycklig kan vi ju säga. Jag får inte fram lika måna nyanser som om jag använt blyerts, jag har inte heller samma precision och känslan i bilden försvinner av allt kolkladd.

Blir så besviken när jag lägger ner så mycket tid och så blir det så dåligt! Så imorgon när jag ska rita bilden som ska visa ett behagligt rum så tänker jag göra uppror och använda färgpennor! Hur ska det kunna vara behagligt när allt bara är ett stort kladd? Våg vägra kol!

Okej, det här var ett väldigt långt inlägg om något så banalt som kol. Men nu har du läst det och nu slipper du förhoppningsvis läsa det igen. ;)